Björneborg (Pori)
 |
Björneborgs stad ingår i Björneborgs ekonomiska region.
Björneborgs stads språkliga status har varit enspråkig finsk sedan mitten av 1920-talet, och definieras som en så kallad svensk språkö, eftersom det finns en liten svenskspråkig minoritet (cirka 0,5 % eller 450 personer) i staden. Stiftelsen Svenska Kulturfonden i Björneborg befrämjar svenskheten i staden. Speciellt skärgården och kustområdena var tidigare starkt präglade av den svenska bosättningen men dessa har med tiden förfinskats. Det svenska arvet syns ännu i många av ortnamnen som anpassats till finsk språkdräkt.
Finlands tredje äldsta stad (efter Åbo och Borgå) Ulvsby, grundades år 1365 vid Kumo älvs mynning för att Sverige behövde bättre kontroll över handeln vid Bottenhavet. Efter ett par hundra år hade landhöjningen gjort det omöjligt för större fartyg att segla in i stadens hamn, och år 1558 grundade Hertig Johan staden Björneborg närmare kusten.
Stadens första sekel var blomstrande, men mot slutet av 1600-talet började den lida av Sveriges ständiga krig och strama ekonomiska politik. Staden fråntogs sina rättigheter att bedriva utlandshandel och dessutom drabbades den hårt av de stora dödsåren 1695-1697, då ca en fjärdedel av Finlands befolkning dog av svält.
Under 1700-talet fick Björneborg tillbaka rätten att bedriva utlandshandel och en ny hamn byggdes igen, till Räfsö. Mot slutet av 1700-talet var Björneborg redan en stor stad efter finländska förhållanden, med över 1 500 invånare.
Under 1800-talet, då Finland var en del av Ryssland, fortsatte Björneborg sina handelskontakter med Stockholm och staden förblev en av Finlands viktigaste kontakter västerut. Björneborg hade brunnit under sin historia redan fyra gånger, men den stora branden år 1852 var en total förödelse; nästan hela staden brann upp under ett dygn. Dessutom försvårades återuppbyggandet av Krimkriget, men industrialiseringen runt 1870-talet orsakade en kraftig uppsväng i den finska ekonomin. Ett flertal sågverk, en tändsticksfabrik och bomullsfabrik grundades i Björneborg och staden blev återigen en av storfurstendömets viktigaste hamnar. Dessutom blev järnvägen mellan Björneborg och Tammerfors färdig 1895.
I början av 1900-talet var Björneborg en stad som präglades av tung industri och textilindustri (Porin Puuvilla Oy). Det betydde också att arbetarrörelsen var stark och under det finska inbördeskriget 1918 var Björneborg på den röda sidan. Staden undvek dock stor förödelse under kriget. Staden fortsatte att växa kraftigt under mellankrigstiden och tack vare sitt läge undvek stora bombningar under andra världskriget.
Efter andra världskriget förvandlades Finland från ett agrart till ett industriellt samhälle, vilket resulterade i att Björneborg växte mycket kraftigt ända fram till 1980-talet. Detta är också en orsak till att staden blev enspråkigt finsk, då folk i stora skaror flyttade från landsbygden till Björneborg. Grannkommuner anslöts till staden och Björneborg var en av de livskraftigaste städerna i Finland. I slutet av 1960-talet planerades ett universitet till Björneborg, men av politiska skäl bestämde sig stadsfullmäktige att inte ta emot ett universitet, utan staden ansågs hållas livskraftig med den tunga industrin. Det visade sig vara ett misslyckat beslut, ty den ekonomiska depressionen som drabbade Finland hårt i början av 1990-talet var speciellt förödande i Björneborg. Arbetslösheten var som värst över 25 % och den avtog långsammare än i resten av landet. Efter depressionen har stadens näringsliv omstrukturerats och numera är Björneborg inte längre så starkt beroende av den tunga industrin, trots att den fortfarande har en central roll.
Den svenskspråkiga dagstidningen Björneborgs Tidning lades ned 1965.
